På bara någon timme kom två glädjande besked om efterlängtade reträtter:
- Konditoriägaren Helene Andersson skriver på kollektivavtalet (=går med på att ge schyssta villkor till sina anställda och slutar med sin illojala konkurrens mot andra bagerier).
- Regeringen backar från förslaget om att begränsa ersättningen från sjukförsäkringen (=beslagta det löneutrymme som fack och arbetsgivare varit överens om att avsätta till avtalsförsäkringar).
Det är märkligt. Här gör konditoriägaren och flipp-flopp Fredrik det enda rimliga; det de borde gjort från början. Och då blir vi alldeles till oss av glädje trots att det ju egentligen innebär status quo. Fast för de anställda på stadens bagerier (inklusive Sockerbullen AB) innebär ju detta en förändring. Och för dem som redan utgått från att regeringen skulle genomföra sitt genomkorkade förslag innebär det ju också en förändring.
Jag fortsätter jubla. (Och gotta mig åt att Fredrik ”jag går sida vid sida med folket vars förtroende jag bär” Reinfeldt fortsätter tro att en person kan bli ledare och statsman genom att uttrycka sig överspänt… )
Funderade på att gå med i Företagarrna, men de ställde sig bakom Helene Anderssons kamp för att inte ha kollektivavtal, så då får det nog vara. Förstår inte varför varför hon framställs som någon slags hjälte, ingen pratar om de anställda verkar det som. Kanske lätt för mig att säga i och för sig, vi är ju delägare och har inga anställda… än 😉
Fast det är ju bara en del i sjukförslagen som de backar på, – den om avtalsrätten (som visserligen är mycket mycket viktig).
Reinfeldt har inte sagt något om att ändra i förslaget om att bara kunna få sjukpenning i ett år.